är relevansen av att studera språk ifrågasätts, brukar jag komma att tänka på Aisopos fabel om magen och fötterna. I denna fabel skryter fötterna med att de bär upp hela kroppen, men magen får tyst på dem genom att sluta ge dem näring. Liksom magen syns inte alltid språket i det vi gör. Vi människor vill ofta hellre framhäva våra fötter eller något annat som syns utanpå kroppen, men utan språket skulle vi snart sagt inte kunna göra någonting alls. Det kan visserligen vara bra att ibland hålla reda på hur man räknar ut hypotenusan på en triangel, varför natrium reagerar så lätt med vattenånga, att energin är lika med massan gånger ljushastigheten i kvadrat eller annan skolkunskap, men det skulle över huvud taget inte ha varit möjligt att göra det, om vi inte först hade haft ett språk. Utan magen fungerar inte fötterna, och utan språket fungerar ingenting!

ag förstod tidigt att språk är intressant och viktigt, och dessutom att jag hade lätt för att lära mig språk. Inte minst blev jag motiverad att studera språk av att jag genast och hela tiden kunde använda mina kunskaper. Det är inte varje dag som jag måste räkna ut hypotenusan på en triangel, komma ihåg att natrium reagerar så lätt med vattenånga eller veta att energin är lika med massan gånger ljushastigheten i kvadrat, men varje dag, precis hela tiden, använder jag mina språkkunskaper. Därför har jag alltid prioriterat språkstudier när möjlighet till studier har getts, och detta avspeglar sig tydligt till exempel i mina grundskole- och gymnasiebetyg.

å de här sidorna presenterar jag alla språk som jag på mer eller mindre stort allvar har befattat mig med. En del har jag betyg i. En del kan jag samtala ganska bra på. Vissa har jag bara ytliga och teoretiska kunskaper om. Gemensamt för nästan alla är emellertid att jag har en innerlig relation till dem. Med reservation för oriktigheter har jag försökt att i listan till vänster ställa upp språkens inträden i mitt liv i kronologisk ordning. Svenskan kom först. Esperanton kom sist.

© Linus Ganman,