är jag gick i skolan, fick man betyg enligt en femgradig skala. Femma var det bästa man kunde få, och etta det sämsta. Eller, om man var riktigt, riktigt dålig i skolan, kunde man till och med få streck eller nolla i betyg. Under hela högstadietiden hade jag fyra i matematik, utan att egentligen lägga ner så mycket jobb. Jag var måttligt intresserad av matematik, men förstod i alla fall vad den gick ut på. När jag sedan började gymnasiet, och läraren började tala om den räta linjens ekvation, om riktningskoefficient och om parabler, tappade jag greppet om ämnet. Jag frågade läraren vad vi skulle ha dessa kunskaper till. Där och då begick min lärare ett av sitt livs största pedagogiska misstag. Han svarade: "Det hinner vi inte gå igenom". Där och då fattade jag beslutet att aldrig mer ägna matematiken minsta kilowattsekund av energi. Jag gick ut gymnasiet med en tvåa i matematik. Den skäms jag nästan för. Jag borde egentligen ha fått streck i ämnet. Men jag var ju i alla fall fortfarande närvarande på lektionerna. Jag tärde på skolans ekonomi genom att ändå förbruka rutat papper. Jag ägnade mina mattelektioner åt att rita mönster. Inspirerad av ett gammalt frimuraralfabet jag en gång sett i Gröngölingarnas handbok, började jag rita figurer med räta linjer. Jag kom på att fyra punkter uppställda som längst till vänster i bilden härovan kan förbindas på fem olika sätt om man bara håller sig helt i linje med x- och y-axeln, - nämligen så att det bildas figurer som liknar bokstäverna u, c, a, j och o. När jag sedan utökade antalet punkter att förbinda från 2² till 3², fick jag till ännu fler figurer. 431 stycken, om nu någon skulle undra. Tre av dem såg ut så här:

ren gick och jag glömde bort min till synes meningslösa lek. Eller, rättare sagt, jag tvingades efter gymnasiet aldrig att befatta mig med en i mitt tycke så meningslös sak som matematik, att jag kunde ta mig tid att rita rätlinjiga figurer på rutat papper. I stället blev jag en nattsuddande högskolestudent, och sedermera en kontorsslav, och kom att ägna mig åt något betydligt viktigare, nämligen okynnessurfning på Internet. Under en av alla dessa turer ut på Internet stötte jag på den kvadratiska kufiska skriften, som är en konstart utövad bland vissa arabisktalande. Plötsligt insåg jag att det kluddande jag ägnat mig åt i mångt och mycket faktiskt liknar en konstart som engagerar många människor i världen och som till och med kan återfinnas inom framstående arkitektur. Den kvadratiska kufiska skriften kan komma till sin fulla rätt i allt från stickbeskrivningar till mosaiker och till och med i datorer med de uslaste grafikkort.

en kvadratiska kufiska skriften uppstod ungefär tusen år innan jag fick min tvåa i matematik. Den kufiska skriften har fått sitt namn efter staden Kufa, som ligger i dagens Irak, men skriften är känd redan sedan tiden innan staden Kufa grundades. Den arabiska skriften består av 18 bokstavsformer som kallas rasm. Till exempel bygger tecknen för ljuden b och t på samma rasm, men i nutida normal text skiljs de åt med olika hjälptecken, som kallas i'jam. Den kvadratiska kufiska skriften är ganska svårläst och har främst dekorativ funktion. Till den låga läsbarheten bidrar det faktum att skrifttypen saknar i'jam. I kvadratisk kufisk skrift ser alltså till exempel b och t likadana ut.

	B	T
Kufisk skrift utan i'jam
Nutida skrift med i'jam

ör den som inte alls vet hur arabisk skrift i allmänhet och den kvadratiska kufiska varianten av densamma i synnerhet är uppbyggd, kanske bilderna nedan kan tjäna som hjälp för att förstå det. Bilden till vänster är den samma som lite längre upp på sidan och bilden till höger är ett försök till att skriva samma namn som till vänster, fast med latinska bokstäver i en stil som efterapar den kvadratiska kufiska. Den latinska variantens ringa läslighet borde kunna ge en uppfattning om hur pass läslig den arabiska varianten är till och med för arabisktalande. Kvadratisk kufisk skrift har som sagt aldrig varit avsedd att vara lättläslig, utan enbart dekorativ. Den som har ögonen med sig kan dock kanske hitta dolda meddelanden där ovaksamma bara ser ornament.

© Linus Ganman,