äggkartor är i regel rektangulära. Om man bortser från Wyoming, Colorado och kanske några andra få administrativt avgränsade områden i världen, syns därför länder som avbildas på väggkartor så gott som alltid tillsammans med små bitar av angränsande länder. Det var detta sakförhållande – nationernas irrektangularitet i påtvingad symbios med en väggkartas rektangularitet – som fick mig att redan som barn längta till Kuriska näset.

är jag var barn levde jag själv litegrann i påtvingad symbios också. Jag delade rum med min storebror. Och på väggen i vårt rum hängde en stor karta över Sverige. På samma karta kunde man – av de skäl som jag beskrivit ovan – också se vissa delar av Danmark, Norge och Finland, samt av ett land som inte finns längre, men som hette Sovjetunionen. Sovjetunionen var ett land som inte vem som helst kunde resa till och inte heller under vilka omständigheter som helst, och på det viset skilde sig det landet markant från såväl Sverige som de andra länderna som syntes på väggkartan. Sovjetunionen var någonting mystiskt, slutet och stängt, och jag tänkte att det kanske till och med var så att de kartdata som spreds därifrån inte ens var korrekta. För sådär som Sovjetunionen såg ut på vår väggkarta kan väl ett land ändå inte se ut, tänkte jag. Det som syntes i det nedre högra hörnet av min och brorsans väggkarta var en lång, smal strimma land. Eftersom Sovjetunionen var så mystiskt, slutet och stängt, fanns det dock inte många ortnamn på den långa, smala landstrimman som kunde ge någon vidare vägledning om vad det var för något. Och där verkligheten inte räcker till, kan fantasin lätt ta överhanden. Jag började fantisera om hur det vore att stå på den där långa landstrimman, och vad jag i så fall skulle se. Skulle jag verkligen kunna balansera på den?

lockan 11:20 söndagen den 9 juni 2013 hände äntligen det som jag hade väntat på sedan jag som barn nyfiket blickade upp mot den märkliga formationen på väggkartan. Jag fick äntligen se hur Kuriska näset ser ut i verkligheten. Överfarten dit skedde dock inte i närheten av näsets kraftigt markerade spets i norr, varför åsynen av den landbit som nalkades inför mina ögon inte blev så värst dramatisk. Det mest anslående med att komma till Kuriska näset är dessutom kanske egentligen inte hur det ser ut, för här finns vacker natur, vägar och hus som på så många andra ställen, utan snarare hur det luktar. Luften på promenaden mellan sjö och lagun är kryddad med omisskännlig barrskogsdoft. Det är intressant i sig, för det kan innebära ett av få exempel i världen där man faktiskt kan känna en behaglig lukt av historien. De boende på Kuriska näset har alltid kämpat mot drivande sand och påfrestningar från både Östersjön och Kuriska lagunen. För att inte näset ska erodera bort helt samt för att sanddynerna på näset inte ska begrava bebyggelsen i sand har näsets befolkning alltså mitt på näset planterat skog, som bidrar till att det i dag finns kvar och fortfarande är beboeligt.

år värld kan ibland verka obegripligt stor, och jag tror att jag gör rätt i att förmoda att många gör vad de kan för att ändå få ett litet begrepp om hur stor den är. Ett sätt kan vara att jämföra kartor med verkligheten, och då kanske lättast på ställen där människans blotta öga kan uppleva någonting som ser någotsånär likadant ut på både en karta och i verkligheten. Den som har sett Schnells damm i Tallinn vet precis vad jag menar. På kartan ser den ut som ett tillplattat M, och det gör den även när man ser den i verkligheten från Dombergets höjd. Och det är nog vetskapen om att man på Kuriska näset befinner sig mellan två sinsemellan mycket närbelägna vatten som lockar många att leta upp en plats där båda vattnen kan ses på en och samma gång. Den som skulle vilja ha utsikt över både Östersjön och Kuriska lagunen samtidigt kan jag rekommendera en promenad upp till soluret på den 52 meter höga dynen Parnidis i Nida. Samtidigt vill jag avråda den som hyser denna ambition från att bege sig till restaurangen In vino på Taikos gatvė 32. Dess skryt om utsikt över bägge vattnen är bara tomt prat. En tur till Nidas fyr ger också dålig utdelning, såvida man inte är så fräck att man vill bryta sig in i den eller klättra upp på den, men det vill jag varken göra själv eller rekommendera någon annan att göra.

är man 2013 reser runt i Baltikum, kan man nästan ingenstans undgå att stöta på tecken på att områdets befolkning lever i skuggan av Sovjetunionens ockupation. Under min vistelse på Kuriska näset bodde jag i byn Nida. Där vistades även på sin tid ett tag nobelpristagaren Thomas Mann, och huset han bodde i är i dag öppet för allmän beskådan. Såvitt jag kunde se är merparten av bostadshusen i dagens Nida relativt nybyggda, och de flesta av dem verkar ha Thomas Manns hus som förlaga. Överlag framstår Nida som en mycket vacker plats, och spåren av Stalins samhällsarkitekters eventuella framfart i trakten är obefintliga. På en av mina promenader längs den Kuriska lagunen i Nida fick jag dock en dag syn på en liten, men anslående reva i den vackra fasaden. Om man följer vattenbrynet norrut, lämnar man så småningom all kommers i form av hotell och restauranger bakom sig, och allt man ser till vänster om sig är privata bostadshus. Småningom kommer man fram till ett trådstängsel, som förhindrar att man fortsätter sin promenad längs vattnet. De tre sista husen alldeles före avspärrningen gav en vink om att trådstängslet angav gränsen för all ära och redlighet och förde tankarna till den gamla vaggvisan om tre skutor på vågen. Huset längst bort från stängslet såg ut som vilket annat till toppskick renoverat bostadshus i Nida som helst, alltså i stort som Thomas Manns sommarviste. Huset i mitten av de tre var byggt i samma stil, men såg lite vindpinat ut och som att det skulle ha mått bra av bara ett extra lager färg, lite urblekt sådär som ett hus säkert kan bli av att härjas av stormar från två närbelägna vatten. På gården vid huset alldeles före trådstängslet stod en gammal man, tandlös, rynkig och gråhårig. Gården var full med ohuggen ved, och huset hade säkert inte sett målarfärg på de senaste trettio åren. Min och mannens blickar möttes, och det kändes som om mannens blick sa: ”Jag har bott på den här gården i hela mitt liv och mitt hem är mitt allt. Jag känner en oerhörd press från mina grannar på mig att rusta upp här, men jag orkar inte och har inte råd. För tjugo år sedan var det aldrig någon som brydde sig om hur mitt hus ser ut, men nu ränner det turister här för jämnan.”

llt detta väsen för en rektangulär kartas skull! Men det är klart, jag kan inte låta bli att tänka på vad små barn i Wyoming och Colorado drömmer sig bort till när de tittar upp över sina hemstaters kartor. Finns det verkligen någonting att fantisera om när ens hemland är lika rektangulärt som papperet det avbildas på?

© Linus Ganman,