ag har varit på Kanarieöarna några gånger, men bara en resa har hittills gått till det spanska fastlandet. Jag var i femårsåldern då, och en av mina fastrar hade i Torremolinos en lägenhet som vår familj fick låna. Jag tror att det var precis före högsäsong, för när vi kom fram, var badbassängen på gården inte färdigfylld. Jag tog stöd med händerna mot bassängbottnen och lurade i min pappa att jag kunde simma. Han trodde på det och berömde mig stort. Några dagar efter vår ankomst, hade vattennivån i bassängen stigit till en sådan nivå, att mitt lilla trick inte längre fungerade. Men pappa köpte min undanflykt - att jag inte vågade simma där vattnet var djupt. Jag vet inte om pappa verkligen någonsin trodde på att jag kunde simma, eller om han bara spelade med för att jag skulle få känna mig duktig.

et bestående minnet av min resa till Spanien härrör från ett tivoli i Málaga. Jag tror att det var första gången jag någonsin var på tivoli, så jag hade inte så mycket att jämföra med, annat än den lilla berg- och dalbanan Äppelmasken i Mariebergsskogen i Karlstad. Attraktionerna på tivolit i Málaga var hur som helst knappast byggda för en liten knatte som jag. I en kanal stod det en gammal hjulångare ombyggd till Lustiga huset. Dess trappor hade steg som rörde sig upp och ned, och plankorna i golven rörde sig fram och tillbaka, så det var inte lätt att ta sig igenom båten. Jag tror att det var för att mildra chocken efter den kraftansträngning som besöket i hjulångaren förde med sig, som pappa tog med mig till en karusell som verkade snäll för barn.

ar ni sett karusellen Kaffekoppen på Liseberg? Det är en ganska snäll karusell. Varje gondol gör ett varv på tre sekunder och själva bottenplattan gör ett varv på cirka åtta sekunder. Det var en sådan karusell, som pappa trodde sig ha hittat när vi hade strosat bort från hjulångaren. Vi satte oss tillsammans i en gondol. De började rotera behagligt långsamt. Det kändes ganska kul, och utsikten över resten av tivolit var magnifik. Mindre kul blev det när en illavarslande trumpetstöt ljöd och gula parasoller fälldes ned kring karusellen, så att man inte kunde se resten av tivolit. Det behagligt långsamma tempot kunde man glömma. En centrifug vore nog en mer adekvat jämförelse. Jag minns inte själv vad jag tänkte där jag satt, men pappa berättade efteråt att jag hade blivit kritvit i ansiktet av åkturen.

© Linus Ganman,