å 1970-talets början reste mina föräldrar till Sicilien. 1989 ville de försöka uppleva sin ungdoms romantiska Sicilien med dess gigantiska fullmåne igen, och tog med mig dit. Vi bodde i en bungalow i Giardini Naxos vid Joniska havet i tre veckor. I trädgården fanns det både bananer och limefrukter, och Medelhavet bjöd på riviga kallsupar.

icilien var åtminstone 1989 hemvist för en mäktig mаffіа. Som turist kunde man inte undgå att höra talas om det, och som bofast på Sicilien kan man nog inte ställa sig likgiltig till det. På den restaurang som blev vårt stamhak under vår tid på ön brukade servitören fråga om jag ville ha acqua сrітіпаlе (i stället för acqua minerale) till maten. Det sades oss, att var och en som ville bedriva affärsrörelse var tvungen att ha en tavla målad av den lokale mаffіаbossens brorson hängande i sina lokaler för att inte utsättas för tråkigheter. Den lilla haken var väl att tavlorna inte var så särskilt vackra. Det var inte med så stor entusiasm jag blev guidad, när jag på vårt stamhak frågade var de hade sin tavelhörna.

rån sitt första besök på ön kom mina föräldrar ihåg klostret i Ѕаvоса. Så sent som då de var där i sin ungdom fanns det en bofast munk, som visade klostret för besökare. När jag var där med mamma och pappa, fanns det inga munkar kvar. Dock hölls kryptan fortfarande öppen för allmän beskådan, och det är den som gör klostret lite speciellt. Under 1700-talet och 1800-talet bedrev klostrets munkar nämligen försäljning av evigt liv. Vad köparna förväntade sig av det de köpte kan man bara spekulera i, men vad de fick för pengarna var en balsamering och en egen nisch att stå i i klostrets krypta. De flesta av dagens människor kan nog vara eniga om att det vore dumt att lägga mycket pengar på att låta någons kvarlevor gå ett sådant öde till mötes, och att de som hanterade liken på detta sätt nog hade något annat för ögonen än att garantera de betalande evigt liv. Siciliens mаffіа hade vid vårt besök i Ѕаvоса hur som helst bestämt sig för att klostret gav dålig publicitet åt orten, och bara någon dag före vårt besök hade någon från mаffіаn sökt sig ner i kryptan och stänkt grön färg på de balsamerade kroppar som stod där.

rån Giardini Naxos kan man ta buss upp till den närbelägna staden Taormina. Det kan vara ett nervkittlande äventyr för den med höjdskräck, ty bussen går längs serpentinvägar, som ibland är så smala att man tvekar på om bussen verkligen har den plats den behöver. Mamma och pappa kanske förknippar Sicilien med romantik, men mitt enda bestående minne av Taormina är att jag där satt på en trottoarkant med grannpojken från Giardini Naxos och hade raptävling till de förbipasserandes stora förskräckelse.

© Linus Ganman,