erben har en central roll i nästan alla språk. De flesta lärare i språk i allmänhet och i kreativt skrivande i synnerhet har säkert många gånger framfört tesen om att ingen mening är fullständig utan minst ett finit verb. Av den tesen kan man dra slutsatsen att det är viktigt att handskas korrekt med verben, och att man inte bör slarva vid inlärningen av dem. Verben talar om vad det är som händer och vad någon gör. I svenska kan verben tala om när någonting händer eller när någon gör något, men i t.ex. ryska talar verbet också ofta om vem som gör något.

å både ryska och svenska kan verben böjas efter olika mönster, så kallade konjugationer, och det är här det är som viktigast att välja rätt och som lättast att göra fel. De flesta verben i svenska böjs efter konjugation I. Dessa verb känns igen på att de har presensändelsen -ar, grav accent i presensformen och en imperativ som ser likadan ut som infinitiven. Den näst vanligaste konjugationen, konjugation II, har en presensform som slutar på -er, akut accent i presensformen och en imperativ som är kortare än infinitiven. Det finns ett antal verb, som parvis ser likadana ut i infinitiv (grundform), men som genom att de böjs efter olika konjugationer, får olika betydelser:

v exemplen ovan är det lätt att sluta sig till att det är viktigt att böja verben efter rätt konjugation. Enligt en förenklad klassificering kan man säga att de flesta verben i ryska böjs efter konjugation I. Dessa verb känns igen på att de har ändelserna -ю, -ешь, -ет, -ем, -ете och -ют i presens indikativ. Den näst vanligaste konjugationen, konjugation II, har ändelserna -ю, -ишь, -ит, -им, -ите och -ят i presens indikativ. Precis som i svenska finns det i ryska verb som parvis kan påminna om varann, men som får olika betydelse beroende på hur de böjs:

© Linus Ganman,